Min blogg. Så överskattat. Men tjena, jag skriver om min ointressanta vardag, snälla kom och läs min blogg typ. För min högsta önskan är ju verkligen att bli känd på att blogga. Nja, men att tjäna pengar på att göra ingenting hade varit sjukt soft, men samtidigt - it will bite me in the ass om några år när vi 90talister blir 30+are och svennehuset med mannen och barnen och bilen tar upp för mycket kolla-bloggar-tid. Som medelålders (för det är man väl vid 30-ish??) hade jag säkert fortsatt blogga och då sakta sett min läsarstatistik (läs: hypotetiska. Jag har ju inga läsare på riktigt) sjunka ner i avgrunden. Ganska pinsamt.
Fast bloggare i allmänhet är ganska pinsamma. Ärligt talat, jag är sjukt trött på hela blogghysterin. Jag tycker inte att bloggar är så speciella som de anses vara. Nu för tiden blir folk kända för att lägga upp en outfit eller berätta för världen vad frukosten bestod av. Pinsamt. Ni inser kanske att detta är det perfekta tillfället för uttrycket "på min tid", följt av en grundläggande förklaring av hur bra och annorlunda det var då? Ja men, på min tid vaddå? Detta är ju typ min tid, eller?
Det finns ingenting som beskriver hur glad jag är nu! Fruktansvärt brutalt olidligt förskräckligt förfärligt glad är inte ens nära! Ibland vill jag bara tacka oändligt, kyssa någons fötter, offra ett lam, vad som helst för att saker löser sig. Det kommer bli extremt bra detta, jag vet det!
Jag har pustat ut nu. No need to whine, liksom. Allt är bra.
Jag fick sjuk inspo boost precis och jag tror jag ska leta fram och rama in några av mina slutprojekt från bilden i nian och sätta upp dem på väggen i mitt rum. Jag ska också laga (baka?) kola och skriva klart mitt CV. Så jag ska försöka vara så effektiv som möjligt så att jag får undan mycket skolarbete idag. Kom igen nu! Heja, heja, typ.
Jag lovade att jag skulle blogga idag. Ett två tre varsågoda! Med risk för att låta "hej jag är en fjortonårig tjej som älskar småkillar som precis kommit i målbrottet och jag tror att internet är en dagbok" kan jag berätta att min dag började sjukt skönt.
Kära dagbok (skämt åsido). Jag fick lyckokänsla i magen idag av att sluta klockan ett när solen sken så att jag blev påmind om sommar och bättre tider. Jag vet inte riktigt varifrån den där känslan kommer men jag vet i alla fall att den kommer sällan och att den oftast (läs: av egen erfarenhet så länge jag kan minnas) följs av problem. Det är precis som om världen inte vill att jag ska vara lycklig. Som om det inte är meningen. Eller så är det en varning? Se upp för problem. Håll dig borta, liksom. Fast nej, jag tror bara jag måste vara lite smartare ibland, tänka lite mer (eller mindre beroende på situation). Äh, face your problems, don't facebook them, brukar det ju heta, vilket känns lite opassande nu just eftersom detta inte är facebook but you get the deal?
Önskade att jag uppriktigt kunde säga "vi hörs senare", "lovar att uppdatera imorgon" eller "bloggar senare från mobilen" men nja, tror inte det va. Vi hörs när jag känner för det. Ciao finisar (jag vet vilka som läser detta) P.s. Var glada att detta inte är en riktig dagbok (fy). Ni hade i så fall med störst sannolikhet inte kunnat läsa texten för alla hjärtan, stjärnor, autografer (japp, jag var cool när jag var liten), smily faces i alla dess former och misslyckade 3-D kuber till kladd. Sov gott! ♥
Igen - long time no see. Känner för att sopa bort damm och spindelväv från bloggen nu och bruka allvar. Jag mår liksom bättre när jag skriver.
Jag fortsätter arbeta på min avcheckningslista för allt jag måste göra i vardagen. Konstig känsla. Den tar aldrig slut, fast den är snart slut. For now. Jag undrar vart sommaren tog vägen och vart terminen och livet försvann. Det är så här det brukar vara, alltid. Men aldrig så här mycket. Punkter på listan jag aldrig trodde jag skulle kunna klara av och som jag aldrig kunde föreställa mig själv göra är avklarade. Jag vet knappt ifall jag verkligen gjort dem eller ifall jag bara drömt. Tvåan hittils har varit den värsta och både psykiskt och fysiskt mest påfrestande tiden i mitt liv. Det finns punkter på listan som jag var beredd på att stryka, tänkt att detta klarar jag inte av.
Om en dryg vecka har jag gått ut halva tvåan och därmed också halva gymnasiet. Det känns overkligt. Men jag har lång tid kvar. Jag har lång tid på mig att göra saker jag måste som jag ännu inte kan föreställa mig göra, men som jag vet att jag kommer göra för att tiden går.
Bilderna är egentligen tagna för en evighet sedan när jag och mina vänner åt middag hemma hos mig, så det är på tiden att jag visar dem nu. Jag ber dock om ursäkt för den dåliga kvaliteten. Jag skyller på dåligt ljus och att jag nog tröttnat på min kamera för jag orkar aldrig ändra inställningarna längre...
Annars då? Jag har känt mig extremt ensam då så många av mina kompisar varit bortresta nu, men har istället för att plugga mest kollat på tv. Jag kan stolt erkänna att jag kan en handfull kanalers fulla tvtablå utantill. Något jag däremot är mindre stolt över är att mitt worddokument stått tomt i dagar, och att böckerna inte ens blivit öppnade. Varför, liksom?
Nu ska jag kolla på gårdagens himym avsnitt och äta överblivet halloweengodis. Ha en fortsatt fin kväll!
Hej alla som har tid och ork att läsa detta. Jag önskar jag hade tid och ork att skriva det. Jag önskar jag var en inspirationskälla med massa bilder och massa intressant att skriva. Men på grund av det sjuka hav av läxor, prov, inlämningar, uppsatser, redovisningar (ni fattar?) som mina lärare langar, har fritid varit nästan lika med noll på sistone. Till råga på detta vägrar min förkylning/bakterie/vad det nu är försvinna så jag har fått tvinga mig själv till skolan för att kunna genomföra mina prov. Åh livet är hårt. Jag önskar jag hade övernaturliga krafter, eller några Rebecca-kopior som kunde göra allting åt mig. Men nej, tyvärr.. Fast jag är snart frisk. Jag ska snart träna igen. Jag ska!
Försov mig imorse men kom ändå för tidigt till skolan. Skills liksom. Eller bara tur, en snäll pappa och sminkspegel i bilen. Kom hem från skolan med halsont, huvudvärk och världens seghet. Åh, jag hoppas det är en kortvarig vad det nu är... Träningarna börjar denna vecka och jag har verkligen inte tid att bli sjuk.
Annars då? Jag målar min röda fondvägg vit, letar som en galning efter det perfekta citatet att möjligen ha på väggen och tar igen matten jag missar från lektionerna som verkar vara omöjliga att koncentrera sig på. Tycker fortfarande helgen (eller sommarlovet för den delen) kunde varat ett tag till så att jag hade haft en chans att ta igen all sömn jag ligger efter med.
Kom hem från make up store som en nöjd ägare av ett genomskinligt puder och läppstiftet DARE. Pudret är helt perfekt för att få en lite mattare yta utan en ful färg. Det har blivit ett nytt 'måste' i väskan. Däremot är jag sjukt besviken på läppstiftet. Det är extremt svårt att få jämt och det fäster bara på den torra delen av läppen, vilket ser jättekonstigt ut. Inte alls värt pengarna!
Ska på kräftskiva hos Anna-Malin med ett gäng trevliga vänner. Har aldrig smakat kräftor eftersom jag alltid tyckt de ser så fruktansvärt äckliga ut, så får se hur det blir ikväll. Kommer se ut ungefär som på bilderna ovan, plus oranget läppstift från Make up store. Ha en trevlig kväll finisar för det ska jag ha!
Äntligen helg. Fast åh ni vet känslan av att man glömt något? Det känns som om något hänger över en, ligger och lurar liksom. Jag kan bara inte komma på vad jag glömt...
Första veckan i skolan har passerat och jag kan uppriktigt säga att jag redan känner mig utmattad, trots att jag bara haft 1,5 dagar med lektioner enligt schemat. Det bådar inte gott det här... Nej, men jag ska försöka vila så mycket som möjligt i helgen så att jag orkar dra igång på riktigt nästa vecka med allt vad det innebär.
Förutom de 1,5 dagarna normal skola vi haft har vi fått ta del av diverse ny information samt visat runt och välkomnat de nya ettorna. På något sätt önskar jag att jag var etta igen. Det var så roligt att träffa nya människor, komma till ett nytt ställe och ändra mina rutiner. Men samtidigt är jag så jäkla glad att jag slipper stå och vara nervös över hur jag ska bete mig och se ut, äta och prata. Det är så skönt att jag nu, precis som min vän Sofia skrev, istället kan sträcka på mig och känna här är jag, här hittar jag.
Maskinen ikväll JAA.
ciao
ps. jag vet hur tråkigt det är att läsa inlägg utan bilder och lovade mig själv att inte sjunka till den nivån där jag lägger upp flera bildlösa inlägg i rad, men jag lovar att lägga upp bilder när jag tar några som är värda att visa.
Med endast en vecka (som redan är så gott som fullbokad) kvar till skolstart börjar min ångest nu krypa fram. Hatar när det händer. Ibland vill jag knappt sluta skolan och få lov på grund av att jag vet hur dåligt jag kommer må när lovet tar slut. Jag vet hur jobbig tvåan kommer bli och eftersom jag känner mig själv vet jag också hur få timmar jag kommer ha över till annat än just skolarbete.
Jag vet hur stressad jag kommer vara. Jag vet att mörka påsar utav brutalt lite sömn kommer förekomma under mina ögon största delen av skolåret. Jag kommer ha en konstant klump i magen, närmare 10 kg sten eller så, för att jag vill ha bra betyg i samtliga kurser samtidigt. Jag vet att jag kommer dra till med ett "bra" och låta lite sådär extra (nästan överdrivet) övertygande varje gång någon frågar hur jag egentligen mår.
Det kommer bli kallt och mörkt. Jag kommer vakna tidigt till låten "Jesus walk with me" i hopp om att bli påmind om sommar och på så sätt bli på bättre humör. Men jag vet att när min snoozetid är över och telefonen ovarnat skriker ut "if god made me will jesus save me" på högsta volym kommer jag vilja slänga den i väggen. Jag kommer avstå (såklart), bita mig själv i läppen och tvinga mig upp ur min varma säng, ut i en alldeles för ljus hall, in på ett alldeles för kallt badrumsgolv.
Mitt hår kommer bli äckligt och elektriskt. Mina ben kommer förbli orakade eftersom jag varken kommer ha tid eller ork. Mina naglar kommer bli flisiga och mitt nagellack avskavt. Jag kommer försöka klä mig så snyggt som möjligt, för jag vet att jag mår bäst då, men någon gång några veckor in i kylan kommer jag ge upp och strunta i det. Använda kläder kommer hamna i högar på mitt golv och jag vet med mig att jag kommer springa runt som en galning om morgnarna och leta efter plagg som spårlöst tycks ha försvunnit. Det kommer resultera i att jag inte hinner äta frukost utan får gå hungrig fram till lunch.
Jag vet att jag flåsandes kommer klampa på bussen i sista minuten, trycka mitt skolkort mot kortläsaren och dimpa ner vid första bästa säte för att hämta andan. Och jag vet att jag kommer känna hat mot allt och alla runt omkring mig, ungefär vid mobilia, av anledningen att jag måste gå av på följande station och inte får sitta kvar på bussen, vända vid centralen och åka hem till min varma säng igen.
Jag vet detta för att det är så. Så har det alltid varit. Varför skulle det bli annorlunda nu?
Ush, ni märker kanske att jag känner mig oerhört ur form, nästan lite vissen. Det verkar som om all min inspiration befinner sig på andra sidan jordklotet medan jag själv sitter kvar här och tycker synd om mig själv.
Jag har slutat fota och fick till och med damma av kameran här om dagen. Sjukt sorgligt... Jag har slutat skriva. Skulle printa ut ett recept (till mamma, jag lagar ju inte mat/bakar längre heller) och uptäckte att jag glömt hur man använder Word! Och jag verkar få plötsligt hjärnsläpp så fort jag vill formulera en mening. Det kommer inte alls naturligt som det brukade göra. Jag har tröttnat på musik, spelar aldrig, lyssnar aldrig. Och som grädden på moset (eller kanske rättare sagt till råga på allt, jag vet inte) så känns det som om all min träning under sommaren varit helt i onödan.
Nu vet jag inte ens vad jag ska skriva. Inte mer i alla fall. Detta är nog det längsta inlägget jag skrivit någonsin. Dock tyvärr inte det första som framträder som en enda lång klagan. I vanliga fall hade jag antagligen avslutat med att ursäkta mig för att jag är tråkig och bara klagar, men varför ska jag göra det egenligen?
Tänkte bara inflika ett litet "hej jag lever" innan jag dör. Detta är så onödigt. Kan inte förstå att jag ens vågar tänka så, men det känns lika bra att börja skolan redan och istället vara ledig när solen väljer att titta fram. Känns lönlöst att sitta och slösa massa tid. Har verkligen ingenting att göra. Rastlöshet på allvar.
Annars är jag oerhört sugen på en sista minutenresa någonstans. Bara att punga ut några tusenlappar då så är den min. Kan ju alltid drömma...
Hur långt har det gått när dagens höjdpungt är att jag hittar ett nytt avsnitt från Pretty Little Liars online? Antingen är det liksom pretty little liars som är överlägset, eller så är det allt annat som är på sådan nivå att det inte riktigt går att jämföra. Bänkar mig framför avsnittet nu i alla fall. laterr
